Det var en gång…

Efter att inte ha haft någon ork att springa i veckan då jag jobbat sent varenda kväll, var det äntligen dags att följa med G till Ursvik  för att springa milen igår. Det började hur bra som helst! Det kändes ovanligt lätt att springa och det var otroligt vackert i skogen.

Så började det regna litet grand. Det gör mig faktiskt ingenting. Nästan hellre mulet och litet duggregn än stekande sol just när jag springer. Jag kom 7 km, sen öppnade sig himlen och regnet fullständigt forsade ner. Jag oroade mig för min älskade iPhone som jag hade på armen i mitt sportarmband. Det är inte direkt vattentätt. Jag slet av mig det och stoppade det i bh:n men efter ytterligare en km var den också helt genomblöt. Vad gör man då?

Jag ställde mig under ett träd för att vänta in bättre väder men även där strilade regnet ner. Jag fick helt enkelt lov att förvara sportarmband och iPhonen i trosorna, det enda torra plagget på min kropp … Sen hade jag 2 val – skratta åt hela situationen eller börja gråta för att min iPhone säkert skulle att bli vattenskadad?

Jag står där och huttrar, dyngsur under trädet då jag ser någon i en vit t-shirt jag känner igen komma springande mot mig i spåret. G springer milen på under en timme och hade hunnit i mål. Eftersom han känner mig väl, förstod han att jag var halvt hysterisk över min iPhone, så han vände och kom för att möta mig med vattentät förvaring… Min riddare i nöden – världens bästa pojkvän, kommer springande, helt genomblöt, det fullständigt rinner om honom, med en plastpåse och en tröja att linda in min telefon i.

Tillsammans springer vi sedan vidare de 2 km som var kvar. Åh, vilken fantastisk tur jag har, som får vara vara G’s ♥ prinsessa! PUSS, min fina, fina Älskling!

…och så levde de lyckliga i alla sina dagar!

✿ BautaWitch ✿ Åsa Bautovic ✿