…eller omvänt – vad är du beredd att betala?
En diskussion som pågår i en av de handarbetsgrupper som jag är med i på Facebook, handlar om hur man bör prissätta sitt handarbete och varför tiden man lägger ner inte värdesätts tillräckligt.
Hör här! En kvinna ville köpa ett vackert wraparmband och hittade en smyckestillverkare som gjorde precis sådana som hon önskade sig. Hon tyckte dock att det kostade för mycket och sa rätt ut att hon gärna ville köpa ett men att hon tyckte att hon tog för mycket betalt.
Smyckestillverkaren blev litet förnärnärmad men var ändå nyfiken på vad kvinnan tyckte det var värt:
– Hur mycket tycker du att jag borde ta för det?
Kvinnan svarade:
– Jag tycker du borde ta X kronor för läderremmen kostar si och så mycket och pärlorna så mycket. Jag har t o m räknat med vad knappen (låset) torde kosta.
Kvinnans förslag var mycket lägre än smyckestillverkarens orginalpris men hon svarade trots det:
– Ok. Jag levererar inom en vecka.
Kvinnan var mycket nöjd med sig själv och kunde inte låta bli att skryta inför alla sina vänner vilken bra ”deal” hon hade gjort.
En vecka senare kom paketet på Posten. I en organzapåse ligger det en läderrem, 2 strängar med pärlor och en knapp. Arg som ett bi kontaktar hon smyckestillverkaren:
– Hur kan du göra så här mot mig? Jag ville köpa ett armband och du skickar delarna till mig!?
Smyckestillverkaren svarar henne:
– Du fick precis det du bad om. Om du tycker att det saknas något, så måste du betala för det!
Sensmoralen med den här lilla berättelsen är självklart att när/om du köper ett handarbete så är det inte bara materialet du köper utan även tillverkarens tid, arbete, kärlek och engagemang som krävs för att det ska bli, i det här fallet, ett armband.
Precis just den här typen av armband – wraparmband brukar jag göra. Vill man ha dem många varv runt sin handled tar de åtskilliga timmar att göra. Vad är ett skäligt pris att ta för ett sådant? Vad skulle du vara beredd att betala?
Illustrationen är gjord av Inslee Haynes, en modeillustratör jag beundrar mycket.
Jag har gått runt med en förkylning med äcklig hosta i 3 veckor nu. Den är värsta energitjuven och har gjort mig orkeslös och faktiskt litet nere. Det som jag i vanliga fall skulle klara av med en klackspark kan kännas hur motigt som helst. Så jag gick äntligen till vårdcentralen för att få en vettig hostmedicin och ta sänkan för att se om jag har en infektion i kroppen. Läkaren konstaterade att jag hade akut bronkit och skrev bl a ut Cocillana.
Efter läkarbesöket satt jag hemma och jobbade på eftermiddagen och tog då en första dos. Den gjorde mig mycket riktigt litet småberusad. Att köra bil hade t ex inte varit en bra idé. När det så blev dags att lägga mig, vilket blev ganska sent tog jag en större dos. Det dröjde kanske en halvtimme och sen fick jag jordens kramper i mellangärdet. Jag kände igen dem direkt! År 2000 opererades jag för akut gallsten och de tog bort min gallblåsa. De smärtor som jag upplevde innan dess, kommer jag aldrig att glömma… 😥
Jag låg på mattan i hallen och vred mig som en orm. Jag hyperventilerade medan tårarna rann och jag kved av smärta. Man vet inte vart man ska ta vägen. Det gör så fruktansvärt ont!
Vi börjar få det riktigt fint på tomten på Landet nu! Med tanke på att ingen pysslat om trädgården under det senaste året så var det rätt mycket att fixa med. Vi har kämpat på precis hela helgen. Fast vi tycker båda att det är kul! I synnerhet som man verkligen kan se resultat av sitt arbete.
De här buskarna finns med antingen lila eller vita blommor. Blomklasarna är mycket lika syrén och doftar ljuvligt. Bladen är dock helt annorlunda.
Den här busken har blommor som påminner om kaprifol men är mindre och i en helt annan mycket starkare färgställning. Blommorna doftar ingenting.
BautaWitch 