– När var det ni kom hem från Grekland?
– I söndags.
– Men du är ju inte så brun…!?
Varför säger man så? Är det bara obetänksamhet? Sådana kommentarer gör mig helt paff. Jag kommer inte ens på att säga något syrligt tillbaka. Istället börjar jag vrida på mig besvärat och hör mig själv nästan be om ursäkt:
– Nej, jag blir nog aldrig så där riktigt brun, men du ska se finaste G, han är nästan svart…
Eller kommentarer som:
– Du ser trött ut!
Allvarligt! Vad tillför det? Inte blir man gladare och piggare av en sådant ”hejarop” i alla fall. Den saken är säker!
Så vill inte jag bli bemött så därför skulle jag heller aldrig komma på tanken att säga så till någon. Det skulle i så fall vara om det vore en mycket nära och kär vän som jag ärligt oroade mig över var sjuk eller så…
Jag kan bli irriterad på mig själv för att jag tar åt mig och blir litet ledsen av sådana uttalanden. Samtidigt så tycker jag faktiskt att var och en bör tänka efter litet före man säger något sådant, för det är så onödigt. Kan vi inte försöka visa litet omtanke genom att lyfta varandra i stället!?
BautaWitch 