På förmiddagen igår skjutsade jag min äldsta dotter, vackraste N till Arlanda. Där vinkade jag av henne och hennes enorma resväska som vi fick sätta oss på för att kunna stänga. Hon påbörjade så sin nya resa i livet – Kandidatprogrammet Service Management/Retail Management på Lunds Universitet!
På eftermiddagen sa jag och Finaste G sedan farväl till hans bonuspappa i Tullinge Kyrka. Han har varit sjuk i cancer under en lång tid. Det var en mycket fin begravning. Sorglig för att han var en sådan fin man som gjorde min svärmor så lycklig. Det kommer att bli tomt utan honom, i synnerhet för henne. Vi är dock alla övertygade om att det för honom var skönt att somna in och slippa den fruktansvärda smärta som han hade.
Med på begravningen var även svärmors första barnbarnsbarn. En ny generation som föddes bara ett par veckor innan hennes man gick bort. Livets gång! Det var så fint och hoppfullt på något vis att denna lilla flicka var med och fick oss alla att le trots den sorgsna dagen.
Jag har gått runt med en förkylning med äcklig hosta i 3 veckor nu. Den är värsta energitjuven och har gjort mig orkeslös och faktiskt litet nere. Det som jag i vanliga fall skulle klara av med en klackspark kan kännas hur motigt som helst. Så jag gick äntligen till vårdcentralen för att få en vettig hostmedicin och ta sänkan för att se om jag har en infektion i kroppen. Läkaren konstaterade att jag hade akut bronkit och skrev bl a ut Cocillana.
Efter läkarbesöket satt jag hemma och jobbade på eftermiddagen och tog då en första dos. Den gjorde mig mycket riktigt litet småberusad. Att köra bil hade t ex inte varit en bra idé. När det så blev dags att lägga mig, vilket blev ganska sent tog jag en större dos. Det dröjde kanske en halvtimme och sen fick jag jordens kramper i mellangärdet. Jag kände igen dem direkt! År 2000 opererades jag för akut gallsten och de tog bort min gallblåsa. De smärtor som jag upplevde innan dess, kommer jag aldrig att glömma… 😥
Jag låg på mattan i hallen och vred mig som en orm. Jag hyperventilerade medan tårarna rann och jag kved av smärta. Man vet inte vart man ska ta vägen. Det gör så fruktansvärt ont!
Vi börjar få det riktigt fint på tomten på Landet nu! Med tanke på att ingen pysslat om trädgården under det senaste året så var det rätt mycket att fixa med. Vi har kämpat på precis hela helgen. Fast vi tycker båda att det är kul! I synnerhet som man verkligen kan se resultat av sitt arbete.
De här buskarna finns med antingen lila eller vita blommor. Blomklasarna är mycket lika syrén och doftar ljuvligt. Bladen är dock helt annorlunda.
Den här busken har blommor som påminner om kaprifol men är mindre och i en helt annan mycket starkare färgställning. Blommorna doftar ingenting.
BautaWitch 