Är det bara jag som låter mitt humör styras efter vad vågen visar?! Morgnar som denna då jag ställer mig på vågen och den envist fortsätter lägga till fler och fler gram, får jag nästan panik! Varför kan den inte troget visa en och samma vikt varje morgon och bevisa att mina numera ovanligt sunda matvanor och all denna motion som jag utsätter min stackars kropp för har någon mening?
Istället tar den luften ur mig, den där hemska lilla vidriga plexiglasanordningen på golvet i sovrummet som glatt räknar upp kilo efter kilo. Jag hatar att dessa kilon nu för tiden tycks komma krypande bara man tittar åt en glass…!
Jag vet att det finns de som nu himlar med ögonen och tycker att jag är urfånig för nej, jag väger inte 100 kg. Och älskade G menar att något extra kilo bara är klädsamt för det ger mig litet rundare former men det sitter i mitt huvud.
Jag har kämpat för att hålla min vikt och haft viktnoja sedan jag var 14 år och åkte på en 4 veckors språkresa till England. När jag kom hem igen kände mina nära och kära knappt igen mig. Jag hade blivit tonåring med allt vad det innebär och såg inte längre ut som ett benrangel…
När jag skriver kämpa menar jag inte i motionsspåren (det är något helt nytt för mig!) utan genom ett konstant lågt energiintag. Jag är så himla trött på att räkna kalorier och hoppa över måltider för att jag ätit något onyttigt. Att aldrig kunna njuta av en pizza utan att drabbas av dåligt samvete. Att alltid tacka nej till fikabröd…
Och nu tycks inte heller det fungera – varken en sund kost eller motion! Vad är det som händer!?
All träning med långa springpass har bara resulterat i att jag går runt med ständig träningsverk… Jo, jag vet att håller jag bara ut så får jag åtminstone starkare muskler en dag! Men jag känner mig besviken, ledsen och irriterad över det uteblivna resultatet så just idag är det litet svårare att le än andra dagar… 😦
”But when the going gets tough – the tough gets going”!
Jävlar vad snabbt jag ska ta mig runt det backiga 1-mils spåret i Ursvik ikväll! Och sen ska jag unna mig en stor smarrig glass, oavsett vad den där osympatiska vågen visar! 😉
Usch, ibland får jag så dåligt samvete för att jag inte räcker till! Så här i maj/juni är det ofta så många måsten! Alldeles för många! De flesta av dem är egentligen glädjefyllda om de damp ner en och en litet jämnt fördelat över året men när de alla kommer i klump blir jag litet lätt panikslagen. Jag vill ju vara delaktig i allt! Jag vill inte göra någon besviken!
BautaWitch 