Förra sommaren hände det något som jag aldrig någonsin hade kunnat tro! Finaste G fick mig att börja springa.
Det häftigaste med det var att jag genuint tyckte om det för det fick mig att må så bra! Det var en oerhörd kick att känna att jag fixar ju det här! Innan jag la av för vintern tog jag mig runt det backiga 1 mila spåret i Ursvik på 1.09 som bäst och var omåttligt stolt över mig själv. Det var en rejäl boost för självkänslan! 😆
Så kom då höstmörkret och jag kunde inte motivera mig att springa på ett löpband på ett gym, så jag har helt legat av mig! Det är bara att erkänna! Och inte bara konditionsmässigt – utan jeansen känns allt litet trånga också… 😥
Jag behöver liksom förra våren ett motionsmål då jag promenerade 50 mil på 2 månader!
I år är mitt mål att springa Tjejmilen och det på tid! Jag anmälde mig till en grupp som ska ta sig runt på 65 minuter men ska göra allt för att komma runt på under timmen!
Men sedan har jag inte sprungit ett enda steg! 😯 Jag har skyllt på all is och snö, som ju faktiskt låg kvar till bara för någon vecka sedan… Men nu finns det inga ursäkter kvar!
Så igår kväll snörde jag på mig skorna igen. Oj, oj, oj! 🙄 Jag försökte mig på en runda om ca 5-6 km och jösses vad det tog emot. Jag sprang så sakta, så sakta. Mammor med barnvagn och pensionärer med rullatorer gick om mig… Men jag tog mig runt! De första steget är det svåraste. Nu jäklar är jag igång igen!
Vi hade det så oerhört mysigt på Landet den här helgen! Kvällar med sprakande brasa och mängder av tända ljus men även dagar då vi verkligen hann vara ute och njuta av solen och naturen.
BautaWitch 