…eller när små barn plötsligt blir stora!
I över ett år var min yngsta dotter hopplöst förälskad i sin pojkvän. Så där förälskad så att hon inte kunde se klart. Det var tyvärr inte världens bästa kille men hon såg mellan fingrarna och i hennes ögon var han bara underbar. Han var hennes första stora kärlek.
Vi försökte med allt för att få henne att se honom med hans fel och brister. Vi förbjöd dem t o m att träffas under en period men inte heller det hjälpte. Det bara resulterade i en massa lögner och gjorde oss alla olyckliga. Vi fick lov att trösta oss med att han åtminstone verkade tycka väldigt mycket om henne och att hon verkade lycklig tillsammans med honom.
Men så plötsligt en dag då vi för länge sedan slutat att ”lägga oss i” kom hon hem och sa att hon inte ville längre. Att han gjorde henne mer ledsen än glad. Att hon inte ville vara med någon som inte satte henne främst och ljög för henne. Hon hade bestämt sig. Det räckte nu!
Vi vågade knappt tro att hon skulle stå fast vid sitt beslut men det har hon gjort och nu har det gått flera månader! När jag här om dagen läste detta svar på en kommentar hon fått i sin blogg, spricker mitt modershjärta nästan av stolthet. Vilken underbar, insiktsfull och klok dotter jag har! En dotter vars hjärta nu äntligen tycks ha läkt! ♡
BautaWitch 