Här om dagen var jag och såg min första biofilm för i år, tillsammans med två av mina väninnor. Vi såg ”12 years a slave”.
Det är en brittisk/amerikansk skildring av slaveriet i regi av Steve McQueen som blivit nominerad till massor av priser runt om i världen. (I Sverige tilldelades den hedersomnämnande Bästa film vid Stockholms filmfestival 2013.)
Det är en oerhört obehaglig filmatisering som bygger på den sanna berättelsen om en fri svart man som kidnappas från New York och säljs som slav till 1850-talets Louisiana och hans kamp för att återvända till sin familj.
Sättet som den är filmad på, med fasligt påträngande bilder blev faktiskt litet för mycket för mig. Så pass att jag flera gånger övervägde om jag skulle lämna biosalongen. Vissa scener var för mig nästan outhärdliga att bevittna och ibland kändes det som att jag borde ta ställning och gå därifrån, för att annars accepterade jag att det som utspelades fick ske.
Ett exempel är när huvudpersonen precis lyckas undkomma lynchning, men får stå kvar en hel dag som straff. På tå, för att undvika att kvävas av den riggade snaran. Under tiden sköter de andra slavarna sina sysslor i bakgrunden. Barnen stojar på avstånd. I nästan tre minuter hör man bara hans rosslingar, och det är lång tid i en film…
Vissa genres av film ser jag aldrig just med anledning av att jag tar åt mig på tok för mycket och mår uppriktigt dåligt av dess innehåll. Skräck och psykiska thrillers är t ex den sortens filmer som jag helt undviker. Jag blir för rädd och kan inte släppa dem efteråt. Jag sover dåligt och får mardrömmar… Det är inte värt det! Jag ser mycket hellre filmer som får mig att må bra. De som gör mig upprymd – ”Feel good filmer” med mycket kärlek, kanske någon tår som torkas bort i slutet och massor av rosa moln. En positiv verklighetsflykt!
Vill du veta mer om ”12 years a slave” och få en litet mer nyanserad bild innan du går och ser den, så läs Karoline Eriksson recension i SVD.
BautaWitch 