…”eller vill man inte så vill man inte!”
(som min yngsta dotter brukade säga när hon var liten och stampade bestämt i golvet.)
Förra sommaren hände det något som jag aldrig någonsin hade kunnat tro! Finaste G fick mig nyfiken på att börja springa. Det häftigaste med det var att det faktiskt gick riktigt bra och att jag genuint tyckte om det!
Så i år gick jag ut med buller och bong här i bloggen och lovade att jag ska springa Tjejmilen och det på tid dessutom. Sen gick dock luften ur mig…!
Jag började arbeta upp min kondition och var ute och sprang flera gånger i veckan i ett par veckor men glädjen fanns aldrig där. Det var inte alls samma sak när inte G sprang med mig (han får numera ont i sina knän av att springa). I början av sommaren fick jag så akut bronkit och gick runt med hosta och noll energi i dryga 3 veckor. Efter det kom jag aldrig igång igen!
Att springa har blivit till en mardröm!
Jag trodde att Tjejmilen skulle bli den morot som jag behövde för att motivera mig men istället har det blivit något oerhört ångestfyllt för mig. Som den känslomänniska jag är, så har jag mått riktigt dåligt över detta! Det känns hemskt att ha lovat något som jag idag har noll lust för att göra och som jag inte finner den allra minsta glädje i! Hela situationen ger mig dåligt samvete och gör att springandet blir något negativt för mig istället för något positivt. Därför har jag nu bestämt mig för att göra en pudel…!
Pinsamt men sant…!
Jag kommer INTE att springa Tjejmilen!!
Förhoppningsvis kommer det här beslutet att leda till att det känns roligt att snöra på mig skorna igen!
Alla behöver vi en kram! Vissa dagar behöver man dem mer än andra dagar! Igår hade jag en sådan dag! Du vet, när det mesta går emot en OCH man får veta en massa tråkiga saker som gör en ledsen. Till råga på allt började jag även känna mig hängig. Idag har jag noll energi, hostar och snorar så jag kan inte springa som jag önskar och då får jag ångest för det också… Snacka om ond cirkel! 🙄
Det häftigaste med det var att jag genuint tyckte om det för det fick mig att må så bra! Det var en oerhörd kick att känna att jag fixar ju det här! Innan jag la av för vintern tog jag mig runt det backiga 1 mila spåret i Ursvik på 1.09 som bäst och var omåttligt stolt över mig själv. Det var en rejäl boost för självkänslan! 😆
Så kom då höstmörkret och jag kunde inte motivera mig att springa på ett löpband på ett gym, så jag har helt legat av mig! Det är bara att erkänna! Och inte bara konditionsmässigt – utan jeansen känns allt litet trånga också… 😥
BautaWitch 