Förra sommaren hände det något som jag aldrig någonsin hade kunnat tro! Finaste G fick mig nyfiken på att börja springa. Det häftigaste med det var att jag genuint tyckte om det för det fick mig att må så bra! Det var en oerhörd kick att känna att jag fixar ju det här! Det var en rejäl boost för självkänslan! 😆
Det hela började med att jag hängde med G till Ursviksspåren. Medan han sprang sin mil var min tanke att powerwalka samma sträcka. När jag så gick där i skogen och tänkte på att han stackarn skulle få stå och vänta bra länge på mig eller springa tillbaka en lång sträcka för att möta mig, började jag småspringa i nedförsbackarna.
Den gången skuttade jag runt milen på drygt 1 1/2 timme. Nästa gång vi åkte dit, provade jag att även springa vissa raksträckor och sen blev det mer och mer för varje gång. Plötsligt var det spännande att se om jag kunde slå den tid jag hade senast.
Innan det så började bli höst, för lerigt och halt att springa i Ursvik tog jag mig runt 1 mil på 1.09 som bäst! Men det är ju inte bara konditionen som blir bättre. Man håller vikten(!), sover bättre, får mer energi och för själen är det som balsam. Se mitt inlägg: ”Ett unikum i motionsspåret”
Min fina G får ont i sina knän av att springa på asfalt så han lade av när Ursvik blev till lervälling. Själv hann jag med att springa ensam några rundor längs Huvudsta Strand, innan höstmörkret omfamnade oss. Jag har inga problem med asfalt men jag klarar inte av att springa själv när det är mörkt. Jag är alldeles för mörkrädd. 😯
Jag kan heller inte motivera mig själv att springa på ett löpband på gymmet. Ve och fasa! Så jag har legat av mig! Det är bara att erkänna! Och inte bara konditionsmässigt – utan jeansen känns allt litet trånga också… 😥 Jag försöker äta nyttigt sedan årsskiftet, dvs mycket grönsaker och så litet bröd, pasta och socker som möjligt men jag är inte stenhård mot mig själv! Livet blir så himla tråkigt då! 🙄
Jag behöver liksom förra våren ett motionsmål (då var det att promenera 50 mil på 2 månader – vilket jag gjorde! 😀 ) för att komma igång igen! Så snart is och snö försvunnit från våra vägar och det blir ljust litet tidigare på morgonen eller när kvällarna blir längre och inte tar slut redan på eftermiddagen… Då jäklar!
Det härliga är att det går ganska snabbt nu för dagarna att bli längre. Solen visar sig t ex 30 minuter längre idag än vad den gjorde för en vecka sedan! 🙂
I år är mitt mål att springa Tjejmilen den 7 september och det på tid! Jag anmälde mig till en av de grupper (nr 8) som tar sig runt på 65 minuter. Fast jag har gett mig f…n på att klara det på under timmen! Dvs OM det finns utrymme att verkligen springa och man inte krockar med alla sina medsystrar.
Jag hoppas kunna inspirera dig också till att springa Tjejmilen! Jag menar – kan jag, så kan du! Det vore så mycket roligare om vi var flera som peppar varandra och springer tillsammans den 7 september!
Jag har en del att göra dock… Och det är riktigt roliga saker att jobba med – ett gäng med nya fräscha produktblad/foldrar ska tas fram och visas upp vid vår KickOff i slutet av augusti. Jag får det råa faktamaterialet och sedan är det mitt jobb att skapa något attraktivt för våra kunder att bläddra i.
Sen… i september… om 6 (!) veckor! Då åker G och jag till vårt älskade Grekland. 😀 Den här gången till Sporaderna för att ö-luffa. Det var här man spelade in filmen Mamma Mia. Filmen var kanske inte den allra bästa (efter att ha sett de helt makalösa musikaluppsättningarna både i London och Stockholm kändes den allt ganska beige!) men omgivningarna i den var fantastiska och de ser jag så fram emot att få uppleva i verkligheten tillsammans med världens bästa pojkvän ♡!
Jag flyger högt uppe bland molnen efter att ha ”lanserat” min nya parallella bildblogg, 
BautaWitch 